Katalog över inkunabler


Om inkunablerna i Åbo Akademis bibliotek

Text: orbjörn Söderholm, överbibliotekarie för ÅAB 1981-1994.
Ur "Från vän till vän : festskrift till Olof Mustelin - historiker och bibliotekarie - på hans 60-årsdag", Åbo: 1984. Artikeln reviderad 2002 av Martin Ellfolk.

---


Det är något visst med inkunabler. Med denna fantasieggande term, som har sitt ursprung i latinets incunabula (pluralform med betydelsen 'spädbarnslinda') avses böcker som är tryckta före 1501, dvs. under boktryckarkonstens barndomsperiod. En stor del av inkunablerna existerade alltså innan Kolumbus upptäckte Amerika.

Inkunabler är inte bara gamla, utan väldigt ofta också vackra. I synnerhet de allra äldsta av dem, från 1450- och 1460-talen, har en förvillande likhet med medeltida handskrifter. De första typsnitten, i början textur, senare rotunda, var en medveten kalkering på handskrivna kanslistilar. I sin strävan att efterlikna handskrifterna tryckte man rentav en del av upplagorna på pergament. Vid sidan av boktryckarna spelade illuminatörer och bokmålare en framträdande roll, och det är i hög grad deras förtjänst att ett av de första tryckalstren, Gutenbergs 42-radiga bibel från 1450-talet, fortfarande anses vara en av de vackraste böcker som någonsin framställts. Till helhetsintrycket bidrar naturligtvis också den tidens bokband, som med sina bastanta träpärmar, överdragna med rikt ornamenterat skinn eller pergament och försedda med spännen och diverse annan utsmyckning i ädla metaller, utgör en värdig infattning av ett dyrbart innehåll.

När det gäller förekomsten av inkunabler måste Finland räknas till de verkligt fattiga länderna. I offentliga boksamlingar finns uppskattningsvis ca 430 inkunabler. Helsingfors universitetsbibliotek äger 375 stycken men till en del är dessa defekta. Mätt med finländska mått är ÅAB:s inkunabelsamling om 25 volymer mycket betydande, i all synnerhet som de flesta exemplaren är kompletta eller endast obetydligt defekta. En samlingsvolym innehåller tre olika inkunabler, och när ÅAB dessutom äger två exemplar av Missale Aboense samt av tredje delen av Antoninus Florentius Chronikon - i olika tryckningar dock - uppgår det totala antalet titlar också till 25. I landets övriga bibliotek och arkiv finns endast ströexemplar, sammanlagt omkring ett tiotal. Antalet inkunabler i privat ägo är av naturliga skäl svårt att uppskatta, men det torde röra sig om ett trettiotal. Försiktigt räknat skulle det sammanlagda antalet inkunabler i Finland uppgå till knappt 500, ofta defekta eller rentav fragmentariska.

Internationellt sett, ja även i nordiskt perspektiv, är detta ett mycket blygsamt antal, som vida överträffas av många enskilda bibliotek, t.ex. Library of Congress i Washington med dryga 6000 inkunabler, British Library i London med ca 10.000 och Bayerische Staatsbibliothek i München med över 16.000 för att nämna några av de tio i topp. Nordens förnämsta inkunabelsamling finns i Det kongelige Bibliotek i Köpenhamn. Den uppgick i medlet av år 2002 till ca 4500 inkunabler. Vid samma tidpunkt ägde Uppsala universitetsbibliotek 2550 inkunabler, Kungliga biblioteket i Stockholm ungefär 1550 och Universitetsbilioteket i Oslo fler än 500.

Till det fascinerande med inkunabler hör också att det trots trägna forskningar fortfarande finns så många obesvarade frågor rörande tryckort, tryckare, tryckår, antalet utgivna titlar, upplagornas storlek, m.m.

Det var ofta lite si och så med faktaupplysningar av detta slag i 1400-talets tryckalster. På samma sätt som man en aning inexakt kan säga inkunabler är böcker tryckta på 1400-talet kan man också säga att inkunabler saknar titelblad. Det är nämligen alldeles i slutet av inkunabelperioden som det första fullt "moderna" titelbladet gör entré: ett blad i bokens början med saklig upplysning om författare och titel samt tryckare, förläggare, tryck- eller förlagsort och tryckår.

Vissa ansatser till titelblad (ofta illustrerade) förekom visserligen också tidigare, men sådana uppgifter om innehåll, upphov och framställning som i våra dagar normalt återfinns på ett titelblad förlades i regel till en slutskrift, kolofon, sist i boken. Här har vi att göra med ännu ett arv från den handskrivna litteraturens dagar, då det föll sig naturligt för skrivaren att efter fullbordat värv med lättat sinne tillfoga några rader med tack till högre makter och med upplysningar om vem som var och när just avslutat vad.

I och för sig spelar det ju ingen roll för informationsvärdet om en bok har kolofon eller titelblad. Problemet med inkunabler är emellertid det att ungefär en tredjedel av dem inte ens har någon kolofon. Vid försöken att framställa tryckår och ursprungsort för dessa har man framför allt byggt på ett jämförande studium av papperssorter, vattenstämplar och trycktypernas storlek och form. I bara alltför många fall har också de grundligaste undersökningar hittills endast resulterat i approximationer eller förmodanden. Sålunda måste man ofta nöja sig med uttryck som "ca 1475/80", "icke tidigare än 1493", "trol. tryckt i Nederländerna", "[tryckt av] tryckaren av Legenda aurea", osv.

Många ännu olösta frågor kommer säkert att besvaras i takt med färdigställandet av Gesamtkatalog der Wiegendrucke, som har ambitionen att utförligt och med ägaruppgifter redovisa samtliga kända inkunabler. Denna världsomspännande katalog står tyvärr mycket långt från sin fullbordan. Band 1 utkom 1925 och band 7 1938 men utgivningen avbröts av andra världskriget. Först år 1978 var band 8 fär färdigt och man har fortfarande inte hunnit längre än till band 11 (tr. 2009) som omfattar nr 12412-13537 (Hieronymus Estensis-Jobst Hord).

Bland inkunablerna i Åbo Akademis bibliotek finns egentligen inget verkligt praktexemplar. Ingen av dem är rikt illusterad eller utsökt illuminerad, och banden är med enstaka undantag antingen nötta och trasiga samtida band eller också högst prosaiska 1800-talsprodukter. Det kan å andra sida framhållas att endast 5 av de 25 titlarna är defekta, några av dem helt obetydligt. Tyvärr uppträder defekterna just där man minst av allt skulle vilja påträffa dem, nämligen i samband med illustrationer eller anfanger i stort format (begynnelsebokstäver ofta rikt utsirade, handmålade, förgyllda och utbyggda till små tavlor i bokstavsram). I Psalterium latinum är varenda anfang elegant bortskuren, i andra fall har hela sidor avlägsnats med samma bildtörstande hänsynslöshet.

ÅAB äger inga inkunabler från 1450- och 1460-talen. Den äldsta, Thomas ab Aquino, De veritate catholicae fidei, är i alla fall från tidigt 1470-tal, troligen tryckt i Strasbourg ca 1472. Den kronologiska spridningen är jämn, med 3 titlar från 1470-talet, 11 från 1480-talet, 7 från 1490-talet och 4 från 1500, inkunabelperiodens sista år.

Ser man till ursprungsland så dominerar Tyskland med totalt 14 titlar (Nürnberg 6, Strasbourg 3, Köln 2, Lübeck 3). Av de övriga titlarna är fem tryckta i Frankrike (Paris, Lyon), fyra i Italien (Venedig) och två i Schweitz (Basel). Med visst beklagande har konstaterats att ÅAB inte förmår uppvisa en enda inkunabel från från t.ex. England, Nedeländerna, Spanien eller Norden (Danmark och Sverige).

Bland boktryckarna är tre av de verkligt stora namnen representerade i ÅABs inkunabelsamling: Johann Froben i Basel, Anton Koberger i Nürnberg och Erhard Ratdolt i Venedig (och Augsburg). Av speciellt intresse ur nordisk synvinkel är naturligtvis också Bartolomeaus Ghotan, som var verksam i Sverige åren 1486-87 och som i Lübeck år 1488 tryckte Missale Aboense, en katolsk mässbok, lätt adapterad för användning i Åbo Stift och även benämnd "Finlands första bok".

Även om ÅAB:s inkunabler är fåtaliga, spelar de i flera avseenden en viktig roll. För det första ger de helt naturligt anledning till stolthet och medför en alldeles speciell prestige eftersom Helsingfors universitetsbibliotek och Åbo Akademis bibliotek är de i Finland som inte kan räkna sina inkunabler på ena handens fingrar. För det andra är de en ständig källa till glädje för bibliotekarier, bok- och lärdomshistoriskt inriktade forskare samt gästande bokvänner.